Att stötta någon som föder: del ett
Ska du vara stödperson vid en födsel? Din roll är otroligt viktig – men hur förbereder man sig för den uppgiften? I den här artikelserien kommer du att få handfast information om födseln och hur du kan stötta under de olika faserna. Kom ihåg: det finns inget facit och er födsel kommer troligtvis inte följa något bokexempel – men hellre förberedd än rädd! Nu kör vi:
Vilket sorts stöd?
Vilket stöd man som födande behöver och vill ha är förstås individuellt. Det finns inget facit och inga universella metoder eller strategier. Däremot är lyhördhet inför den födandes behov en viktig nyckel. Att vara förberedd och ha pratat om och provat på olika strategier innan födseln kan ge bättre förutsättningar för att kunna vara ett tryggt stöd. Att du känner till förlossningens olika faser kommer göra det lättare för dig att förstå vad som händer och därmed också stötta din partner genom dem.
Generellt:
Kom ihåg att smärta och intensitet under en födsel inte är linjär. Det är lätt att som födande fastna i tanken ”om det är såhär jobbigt redan nu, hur ska jag klara av det sen?”. Det finns mycket som påverkar intensiteten och upplevelsen av smärta. Spänning och rädsla gör det svårare att hantera. Din roll är viktig för att bryta sådana tankemönster och cykler.
Den första fasen: ”Latensfas”
Den första delen av förlossningen brukar kallas ”latensfas” inom vården. Det är starten av förlossningen och värkarna upplevs oftast som hanterbara. De är generellt relativt glesa och mindre intensiva. Den födande kan fortsätta med vardagliga sysslor och behöver inte fullt fokus för att hantera intensiteten.
Det är ett samspel av hormoner gör kroppen redo att föda bebisen och störningsmoment som stress, rädsla, förflyttningar kan göra att värkarbetet saktar ner eller stannar av. Latensfasen kan pågå i mååånga timmar (till och med dygn!) så att varva aktivitet – lugna promenader – med vila är guld värt för att orka och samtidigt hjälpa bebisen att komma neråt. Det som behöver hända i kroppen är livmodertappen ska förkortas, och öppna sig (tänk dig kragen på en polotröja ungefär) så att bebisen kan komma ner i förlossningskanalen (vaginan) och sedan ut. Den födande behöver också komma in i sitt ”birth mood”, känna sig trygg, hållen, hörd och sedd.
Hur stötta i lantensfas?
Se till att den födande har lugn och ro omkring sig och kan vila i att du tar ansvar för det praktiska. Se över bb-väskan så du vet vad som ska tas med när det väl är dags (men utan att peppra din partner med frågor förstås!) och dubbelkolla att du vet var du ska parkera bilen eller har numret till taxin.
Främja oxytocinet genom värme, beröring, få eller lugna intryck. Du kan föreslå ett bad, en dusch eller att ni kollar på en favoritserie tillsammans och har det mysigt. En lugn promenad i närområdet kan vara skönt. Eftersom den här fasen kan vara lång (inte alltid förstås!) kan det vara klokt att försöka aktivera sig så smått så att ni inte bara går och väntar på att det ska bli mer intensivt och “sätta igång på riktigt”.
Äta och dricka är viktigt, så laga gärna mat tillsammans eller promenera iväg och hämta mat i närheten.
Blir värkarna tuffa att hantera, prova några av de strategier ni har kommit överens om. Vill den födande ha mer hjälp att hantera dem, eller har svårt att känna sig lugn och rygg hemma – ring och åk sedan in till förlossningsavdelningen. Att befinna sig på den plats man vet att man ska föda på kan ha en tryggande effekt.
I nästa del berättar jag om den aktiva fasen. Men kom ihåg att det inte är vattentäta skott mellan latensfas och aktiv fas – det är en gradvis process, inte en trappa med steg!
Pingback: Att stötta vid födsel: 2 – Göteborgsdoulan