Att stötta någon som föder: del tre
Din roll som stödperson är otroligt viktig – genom att vara väl förberedd kan du och din partner gå ur upplevelsen stärkta, både som par och som nyblivna föräldrar. Kom ihåg: det finns inget facit och er födsel kommer troligtvis inte följa något bokexempel – men hellre förberedd än rädd! Nu är vi framme på den tredje delen av min artikelserie för dig som ska vara stödperson under det allra största. Del ett och två i artikelserien hittar du här: Del ett, del två
”Transition”
Den här fasen är på många sätt en doldis, trots att den för många kan vara det mest utmanande med hela födseln.
Den kommer innan krystfasen, när livmoderhalsen börjar närma sig (mer eller mindre) fullt öppen och bebisen ska komma neråt och sedan ut. Alla märker inte riktigt av den här fasen lika tydligt, men den här passagen kan kännas som ganska kämpig puckel i födseln att ta sig över – för många är den till och med det mest utmanande med hela förlossningen!
Det är vanligt att vilja ge upp, känna/säga att man inte klarar mer, be om (mer) smärtlindring, be om att bli undersökt (dvs vilja veta ”hur långt det är kvar”). En del blir skrämda av intensiteten och du som stödperson är jätteviktig!
Här behöver du var aktiv, vara nära.
Påminn om att hon vågar, hon klarar det, hon är stark och att du finns där.
Du kanske behöver byta strategi här, det som har funkat bra hittills kanske inte är det hon behöver just nu.
Stanna intill, nu är du kanske viktigare än någonsin!
Efter detta kommer ibland (absolut inte alltid!) en liten värkpaus. Om det sker är det helt i sin ordning. Erbjud något att dricka och påminn gärna om att nu är det paus, pusta ut och använd de konkreta verktygen ”släpp pannan, käkarna, händerna”.
Krystfas
Den födande kommer att känna ett distinkt tryck neråt och du märker förmodligen att ljuden du hör ändras, till exempel från ett ljudande mmmm till ett lyfta-tungt-på-gymet-ljud. Det är helt instinktivt och går inte att stå emot.
Om ni har pratat om positioner att föda i så påminn gärna om det, eller fråga om det känns bra att vara i den positionen hon är. Det finns ingen ”bästa” position att föda i.
På rygg kan vara något mindre gynnsamt, eftersom det blir en ”uppförsbacke” för bebisen och lite mindre rörelsefrihet för svanskotan.
Vid ostörd fysiologisk (dvs kroppsegen, ”naturlig”) födsel hjälper instinkterna till att hitta bra positioner. Här kan du behöva stå upp för henne, om vårdpersonalen till exempel vill att hon ska vara på rygg men hon vill vara på sidan eller alla fyra (så länge allt är som det ska med välmående bebis förstås – det kan finnas medicinska anledningar till att behöva flytta sig). Om hon har en epiduralbedövninpg kan barnmorskan behöva guida krystningen, eftersom det inte är säkert att krystreflexen känns lika tydligt.
Om det tar lång tid (”lång” är subjektivt, men om hon verkar bli trött eller uppgiven) kan du föreslå att byta position. Att stå på knä, lutad mot en höjd sänggavel kan vara skönt, även att ligga ner på sidan eller stå upp.
Hur stötta vid krystfas?
Fortsätt vara fysiskt nära, upprepa gärna kärleksfulla och uppmuntrande ord, till exempel ”du vågar!”. Krystningen kan kännas övermäktig, så påminn henne om att hon klarar det. Föreslå också gärna att hon känner på bebisens huvud när det är på väg ut, det kan ge precis den där sista kraften som behövs. Hon får också ta emot bebisen med sina egna händer och lyfta upp till bröstet. Det kan vara svårt att föreställa sig att det skulle göra särskilt stor skillnad – men många mammor vittnar om hur otroligt stärkande det var och vilket fint minne det är när de själva är den som tar emot sin bebis. Underskatta inte kraften i att få föda på sina egna villkor!
Nästa text handlar om tiden efter födseln, både precis efteråt (moderkakan ska också födas fram!) och amningsstartan. Många partners kan känna att amningen inte riktigt är något som angår dem – men ditt stöd kan vara helt avgörande för hur amningen går.
